Drömbokhandeln

Etiketter

bok-bok, bokbransch, bokhandlar, book lit, Frankrike, Laurence Cossé, roman

Drömbokhandeln var en sådan bok som direkt när den kom ut tilltalade mig pga dess titel och vad jag trodde att den skulle handla om. Jag älskar böcker om böcker och den lät onekligen bra i beskrivning och marknadsföring. Jag kan annars faktiskt inte minnas vad jag läst om den omdömesmässigt, om dem jag känner som läst den gillade den, var likgiltiga eller rent av ogillade. Jag köpte den rakt av på idén, antar jag.

Emellertid visade den sig vara något annat än jag föreställt mig. Jag tyckte den var ok, men inte mycket mer. Jag förstod inte upplägget riktigt: inte en spänningsbok, fast element av det fanns, inte riktigt någon boknördsporr, åtminstone inte i den utsträckning den marknadsförts som. Jag förstod/köpte inte varför Ivan envisades med att hålla fast vid sin tjej, eller för den delen Francesca vid sin man. En del i bokhandlarlivet/uppstarten upplevde jag som inte helt realistiskt, men jag blundade för småtingen för att se vart det bar hän. Men nja, någon jättestor läsupplevelse blev det aldrig. Dock tycker jag ändå den var ok. Det var kul att hålla sig i bokhandlarmiljö och på litterär nördnivå, vilket det får sägas vara. Den hade sina stunder, så det var nog mest att den inte levde helt upp till mina förhoppningar.

En engelsman i Paris

Etiketter

book lit, chick lit/feelgood, feel good, franskt, kärlek, Paris, roman, tyskt

Flera saker lockade mig med den här boken: omslaget, titeln, Paris-miljön, den engelska kopplingen, bok om böcker-faktorn och faktumet att huvudpersonen, Aurélie Bredin, är kock och restaurangägare. Nu handlar den här boken inte särskilt mycket om mat, och Paris präglar den inte heller i den utsträckning jag kanske hoppats. Trots det är det en trevlig bok och absolut läsvärd för den som vill ha något lättsamt och romantiskt.

En engelsman i Paris handlar om Aurélie Bredin, som just blivit lämnad av sin pojkvän. Samma dag som det händer vandrar hon, förtvivlad och vilsen, på måfå in i en bokhandel och köper en bok med samma titel som boken avbildad ovan. Hon läser den och blir djupt berörd, bl a för att den nämner namnet på hennes restaurang och för att huvudpersonen ser precis ut som hon själv. Hon blir besatt av tanken att träffa författaren och få reda på om hon och han har träffats förut.

Boken handlar också om bokens förläggare, vars namn jag hunnit glömma (Chabinneua?), som i själva verket är boken i frågas författare. Men eftersom han gett ut den på förlaget där han själv jobbar har han antagit en pseudonym; Robert Miller, och mannen på författarporträttet är någon helt annan. Han hamnar i knipa när Aurélie dyker upp på förlaget och insisterar på att träffa Robert Miller. Och inte bara hon, utan även tidningar och bokhandlar propsar på träffar och intervjuer med författaren bakom den framgångsrika romanen.

Boken berättas vartannat kapitel ur Aurélies perspektiv och vartannat ur förläggarens. Det är en dråplig situation och en stundtals rolig historia, men framför allt är den kanske romantisk feel good. Inte den allra bästa sådan jag läst, men bra, mysig och med fransk feeling. Kanske t o m elegant, som förlaget hävdar.

Författaren till En engelsman i Paris sägs vara Nicolas Barreau, men också han spekuleras det kan vara påhittad författare och en möjlig pseudonym för tyska Daniela Thiele. För den som läst boken framstår det som självklart att det är så – en pseudonym, oavsett om denna är Thiele eller någon annan. Pga spekulationerna får boken också här taggas med både franskt och tyskt.

Grand final i skojarbranschen

Etiketter

bokbransch, boktema, Kerstin Ekman, roman, svenskt

Skönlitterära bokbranschböcker är vi inte bortskämda med i samma utsträckning som böcker om böcker, om bokhandlar och bibliotek t ex. Att den här skulle vara ”vass, syrlig, intelligent” (baksidesblurb från Sydsvenskanrecension) gjorde den inte mindre lockande. Därtill är just den här vassa, syrliga, intelligenta skönlitterära bokbranschboken skriven av Kerstin Ekman – en välrenommerad och omtyckt svensk författare som jag aldrig läst något av (slut på nakenchock). Sådant behöver ju åtgärdas när tillfälle ges, och bättre förutsättningar än ovannämnda ges nog inte.

Dessutom har Grand final i skojarbranschen hyllats till skyarna på i stort sett alla håll och kanter. Men det är ju lite farligt det där med hyllade böcker. Hyllningar blir till förväntningar, löften nästan, och det är sällan eller aldrig rättvist mot boken. Inte heller den här. Jag kan se vad folk gillat oftast, men dessvärre blev jag inte lika lyrisk som alla andra har blivit. Det var roligt att läsa den, i synnerhet som jag nu äntligen kan tvätta bort Ekman från inte-läst-skamlistan, och jag har fått mer ut av boken än det låter som här. Men jag tyckte nog att den helt enkelt blev för lång, att Ekman ibland drev sina (som jag uppfattade dem) poänger lite för långt och flera partier tappade jag helt koncentrationen. Jag tror att det är min humor (igen), i kombination med för höga förväntningar.

Dock är det en bok som gjort ett bestående intryck (och det är god kritik), och sådana ändrar jag ibland uppfattningen om lite med tiden. Händer det er också?