Taggar

, , ,

BeckombergaDet är svårt att skriva om Sara Stridsbergs böcker, för ofta händer det så mycket och på så många plan, även när det inte egentligen händer så mycket – som i Beckomberga: ode till min familj, hennes senaste roman. De är ofta också ganska tunga, hennes böcker, om än därmed inte nödvändigtvis svåra. Tvärtom är Beckomberga väldigt luftig på sidorna och den gick ganska snabbt att ta sig igenom. Men innehållet är tungt och jag kände när jag läste den att jag skulle ta chansen och gå och lyssna på henne prata om den på bokmässan, eftersom hon lägligt nog skulle vara där. Så blev det dock inte. De flesta som varit på mässan vet nog att ambitionerna inte alltid går att hålla. Jag hittade dock ett kortare framträdande med henne på nätet från just bokmässan och då i svenska kyrkans monter. Jag lyssnade även på Lundströms Bokradios avsnitt om bl a Beckomberga, efter ett tips från min väninna Thérese. Båda var givande och tillförde en del till romanen.

Jag tyckte att det här var en lite tung bok att läsa. Det är inte precis en sådan man blir glad av, snarare upprörd, och i mitt fall kanske inte (bara) av det mest uppenbara: den sjuke fadern, de andra sjuka man möter och den frånvarande modern. Stridsbergs kvinnohjältar är ofta utsatta, och så även i Beckomberga. Det är ett tufft liv Jackie lever, tänker jag, men förstås är det mycket annat tragiskt och tänkvärt i den här romanen. Den är också hoppfull, och Jackies relation till sin son är betydligt mer positiv än den till hennes sjuke far. Den är livlinan på något vis, och glädjen i boken. Liksom Hustvedts Den lysande världen är det här en bok att diskutera och analysera. Även om den inte är min favorit bland Stridsbergs verk, tycker jag fortfarande att hon är en av landets mest lovande författare.

Läs mer om Sara Stridsbergs bok på förlagets hemsida.