Taggar

, , ,

2014-09-29 19.09.29I måndags kväll var vi på Malmö stadsbibliotek och lyssnade på Siri Hustvedt samtala med Johanna Koljonen om Hustvedts senaste roman Den lysande världen. Det blev fullsatt redan innan det skulle börja, vilket inte var så konstigt då Hustvedt enligt utsago är den författare som önskats mest när Internationell författarscen frågat sina besökare vem de vill se framöver.

Det blev en riktigt trevlig kväll och ett givande samtal mellan författarna. Koljonen är skarp och hade plockat upp massor i boken som jag också reflekterat över, och mycket därtill. Det är underbart hur mycket mer det ger en bok, och ett författarskap, att gå och lyssna på sådana här framträdanden. Jag visste att boken var bra, kände det, även om jag med just den här boken också kände att jag inte kunde uppskatta dess kvaliteter riktigt till fullo, främst för att min ständiga pendlingströtthet gör att mitt huvud just nu lämpar sig bäst för lättsmält litteratur. Men jag älskade alltid upplägget, den feministiska premissen och hur Hustvedt valt att komponera romanen. Mycket kan sägas om detta och man kan gräva rätt djupt även i boken som sådan, vilken väcker fler frågor än den ger svar. Efter måndagens framträdande uppskattar jag också romanens hjältinna, Harriet, ännu mer. Hustvedts kärlek till henne var minst sagt smittande.

Den lysande världenHistorien som ligger till grund för Den lysande världen är övergripande beskriven redan i den påhittade redaktörens förord (eller läs här). Liksom Sommaren utan män var det en bok som växte med tiden för mig, som blev starkare efter att jag avslutat den, och då inte enbart för att jag lyssnade på Hustvedt prata om den. Men det gjorde förstås också sitt till. Ni som missade Hustvedt i Malmö kan se hennes framträdande inspelat här.