Taggar

, , ,

A Hundred Pieces of MeHade du kunnat äga enbart 100 saker? Det är egentligen en väldigt liten summa när man börjar räkna antalet tallrikar i köksskåpen eller böckerna i bokhyllan. Gina Bellamy har läst om en man som förespråkar färre ägodelar, så få som 100, och som den saksamlare hon är tilltalas hon av idén när hon tvingas börja om sitt liv på egen hand efter att hennes man lämnat henne. Alla dessa saker, alla minnen, men behöver man egentligen sakerna för att hålla minnena vid liv? Eller väger de istället ner en?

Att göra sig av med överflödiga ägodelar blir ett sätt för Gina att hantera uppbrottet från maken och hitta tillbaka till sig själv bland all bråte. Bara saker som betyder mycket för henne, fyller en funktion eller gör henne glad får vara kvar. Men bara 100 st, utöver förnödenheter som t ex underkläder. Sakerna är samtidigt minnen och parallellt med att läsaren får följa Gina i nutid ges även blickar bakåt i tiden kopplade till olika föremål. Det ger glimtar i vad som hänt: hennes ungdoms stora kärlek som fick ett tragiskt slut, som kommit att påverka hela hennes liv. Hur hon träffade en ny man. Hennes eget besked om cancer. Den är både tung och lättsam samtidigt den här boken.

Det som lockade mig till den här boken var faktiskt inte egentligen författaren Lucy Dillon som jag kommit att gilla mer och mer, utan konceptet med ägodelar och att göra sig av med dem. Det lät som en perfekt bok för mig och den gav mig faktiskt också en ny dos inspiration till att börja rensa ut lite här hemma, något jag gärna gör då och då.

De 100 sakerna är dock inte någon röd tråd i boken så till vida att man får följa vad hon väljer hela vägen. Bland det man förstår att hon väljer hamnar också inte heller bara saker, utan även t ex hennes bästis skrivs upp på listan. Temat finns där igenom boken men tappar betydelsen lite, i samma takt som Gina själv också tar sig framåt. Fokus skiftar mot att samla lyckliga stunder istället och det hänger på sätt och vis ihop.

Jag tyckte väldigt bra om den här boken. Dillon skriver bra och jag misstänker att om det varit en man som skrivit boken hade den säkert kallats för roman snarare än chick lit eller feelgood. Chick lit är en lite oförtjänt åsidosatt och t o m nedrackad genre. Ofta är det som här starka kvinnoporträtt och tunga ämnen, om än med kärlek inblandade och – möjligen den avgörande faktorn – lyckliga slut. Roman, feel good, chick lit: kalla det vad man vill. Läsvärd är den i varje fall.