Taggar

, , , , , , ,

Blythewoodps. Omslaget, omslaget! <3

17-åriga Avaline Hall arbetar på en sömnadsfabrik i New York. Året är 1911 och inom kort ska hon mista sin mor, se sina väninnor och kollegor dö i en våldsam brand, och spärras in på en mentalanstallt mot sin vilja. Den capeklädde man, ur vars mun det ringlade rök, och som puttade hennes väninna Tillie från fabrikstaket vid branden, tycks ingen annan ha sett. Inte heller den bevingade unge man som räddade Ava från döden. Ingen vill tro att de skulle kunna existera, och när Ava ändrar strategi och bortförklarar det hon sagt och sett, tror de bara att hon blivit ännu mer galen, och pumpar henne full med mediciner.

Ett halvår senare kommer en främmande dam och tvingar läkaren att skriva ut Ava. Hon för henne till en gammal dam som Ava aldrig träffat; den välbärgade mormor hennes egen mamma sagt upp kontakten med för många år sedan. Mormorn har det gott ställt och vill skicka Ava till privatskolan Blythewood; den skola Avas mamma pratat så mycket om, och som relegerade henne bara en månad före hennes examen. Ava hör inte hemma där eller i en värld som skickar sina barn och barnbarn till privatskolor, det känner hon mycket starkt. Men Blythewood är en viktig nyckel – den enda – till moderns liv, och hennes plötsliga och oförklarliga självmord. Kanske finns där också svaret på vem Avas far är.

Mytisk och hemlighetsfull är skolan som står i centrum för denna väntade trilogi. Det är inte utan att den, och boken ö h t, ger omisskännliga Harry Potter-vibbar. Dock ska man inte vänta sig någon ny HP, ty då blir man besviken. Den gör heller inga sådana anspråk och är skriven i en annan, allvarligare ton, och för en lite äldre publik. Trots det drar jag om och om paralleller till HP. Kanske för att jag inte läst tillräckligt mycket annat i den här specifika nischen, så att det blir min ständiga referenspunkt. Det är förstås otacksamt. Blythewood är en fantastisk värld i sig, med sina hemligheter och fantastiska väsen. Men fast jag vet att det är orättvist kan jag inte låta bli att dra parallellerna, när det handlar om en mytomspunnen privatskola som undervisar magi och försvar mot det mörka; ett gäng unga som träffas, blir tajta och försöker bekämpa ondskan tillsammans.

Jag hade nog velat ha något mer utav den här romanen. Jag vet inte vad exakt. En viktigare vänskap, en kärlekshistoria som berörde mig mer? Eller så var den bara lite lång. Den sackar emellanåt: efter de inledande omvälvande händelserna med moderns död, branden och sjukhuset, tar den en ordentlig stund att komma igång igen. För mycket värld-skapande, tror jag, så kanske har man igen det i bok 2 och 3, när den väl är etablerad. Men Blythewood är spännande ändå och det händer märkliga saker på den mystiska skolan. De väsen Carol Goodman skapat är fascinerande, och framför allt slutar boken med introducerandet av ett nytt, väldigt intressant, inslag.