Etiketter

, , , , , , , ,

Kitty som detektivMin ungdomsbestie älskade – älskar ska jag kanske säga – (pseudonymen) Carolyn Keenes Kitty-böcker. De var allt hon läste, och hon har samlat på dem ända upp i 30-årsåldern. Paradoxalt nog tror jag att det var därför jag aldrig kom att läsa dem som ung, för att de liksom var hennes grej så mycket. Och så hade jag ju så mycket annat att läsa. Vill minnas att jag slaviskt plöjde ungdomsklassiker vid den tiden, pretto som jag var

Men så kan man ju inte ha det i längden, eller jo det kan man, men jag har något slags strävan att försöka läsa klassiker, kultböcker och andra som jag missat men gärna-velat- eller känner-att-jag-borde-men-inte-hunnit när tillfälle ges. Sådant tillfälle uppstod (eller tog jag mig, rättare sagt) när något av en Kitty-frenesi nyligen bröt ut på skolan där jag jobbar. I själva verket var det bara 4 personer som i tät följd kom in och efterfrågade Kitty, men för så pass gamla böcker får det kallas frenesi. Så jag passade på att hugga en av böckerna – det allra första Kittymysteriet – innan det skickades tillbaka till den skola vi lånat in den från i brist på eget ex. Jag vet inte om det var en bra eller dålig idé.

Kanske är det så att vissa fenomen bör upptäckas under ens ungdom, och möjligen återbesökas då man är vuxen, men inte först prövas på i vuxen ålder. Eller är det så att vissa saker inte håller, antingen för att man är för gammal, eller för att tiderna har ändrats; att böckerna är för gamla. Eller så var det bara att jag personligen inte tyckte att Klockmysteriet höll måttet. Jag tyckte ärligt talat att den var ganska dålig, vilket jag är något besviken över. Jag hade gärna gett mig in i en liten Kitty-kult, men efter att ha läst den här är jag tveksam till om jag kommer att läsa fler. Blir de senare böckerna bättre, beror det på vilken författare som råkar stå bakom pseudonymen för var bok, eller bör man förvänta sig liknande av de andra?

Jag tyckte att Klockmysteriet var som en Hcf-bok skriven för Hcg-åldern (eller kanske t o m äldre m t p att Kitty är 18 år) – upprepade och alltför många tursamma tillfälligheter, vilka kan vara ok för mycket unga läsare men känns lite för otroligt i en roman av den tjockleken och nivån. Ett par eller fem tursamma sammanträffanden kan man väl stå ut med, men här funkar hela historien mer eller mindre pga dessa upprepade, ibland nästan lite otroliga sammanträffanden. Först mot slutet börjar det bli lite av en utmaning för Kitty, och det blir riktigt spännande. Där kommer historien igång och jag kan också se varför man fastnar och vill läsa mer Kitty.

Jag undrar om det kan ha samband med att detta är just den första Kitty-boken och att senare böcker blir lite mer skickliga, lite mer realistiska, eller vad jag ska säga. Jag vill gärna läsa Kitty, så om det är någon som har en favorit bland de många, många böckerna om (och författarna till) Kitty, får ni gärna tipsa. Det var hur som helst kul att få läst en Kitty äntligen, även om jag är lite besviken över att inte ha blivit hänförd.

Annonser