Taggar

, , , , , ,

Mad About the BoyFör många av oss som började läsa chick lit i mitten på 90-talet är Helen Fielding – eller snarare hennes skapelse Bridget Jones – ett av Originalen: Bridget, och irländska systrarna Walsh, som blev starten för chick lit-drottningen Marian Keyes långa karriär. Sedan dess har det kommit Många nya, och enligt vissa, bättre, inom genren, men för många av oss är Bridget, tack vare böckerna, filmerna och kulten kring Mr Darcy de startade (jo jag tror startade snarare än återupplivade) genom andra spin off-filmer (Love, Actually t ex) ändå BRIDGET. I synnerhet när det kommer en uppföljare så långt som drygt 15 år senare. Då återupplivas de kära minnena och nostalgin nog ännu lite extra, än om uppföljaren kommit säg 5 år efter.

Men det förpliktigar också. Jag tror många fler än jag som gett sig på sladdbarnet Mad About the Boy känt viss reservation, baserad på erfarenheter från andra efterlängtade uppföljare som floppat. Den här recensionen av Anna Hellsten i Sydsvenskan för några veckor sedan (läs den!) fick mig dock att trots allt leta upp Bridget Jones-trean så fort den gavs ut. Och jätteglad är jag för det för det var ren underhållning rakt igenom. Jo, visst kan man ha invändningar. Det är inget feministiskt manifest och Bridget kan vara… ja väldigt Bridget:ig. Fast nu lite mognare. Men gillade man inte henne på 90-talet så är det tveksamt om man gillar hennes som 51-åring.

För det ÄR samma gamla goda Bridget, och bara marginellt klokare och mognare. Men lite stadigare, efter att ha fått sin kärlek Mark Darcy, gift sig och skaffat 2 barn med honom. Och mist honom tragiskt. För Mark har dött, förstår man redan av de första kapitlen, men det är stor skillnad på att ha blivit änkling eller att ha blivit dumpad. Det ena är… kan man säga nobelt? och det andra patetiskt (fast det förstås händer alla). Detta är väl den stora skillnaden mellan Bridget nu och då. Hon är inte singel på det viset längre, men inte desto mindre ensam och kärlekstörstande.

Saknaden efter Mr Darcy präglar hela boken, men samtidigt får man följa Bridget när hon är Bridget som mest: som just singel och på jakt efter kärlek. Genom en tillbakablick får läsaren reda på vad som hänt sedan Mark togs ifrån dem och hur hon flera år senare äntligen gav sig på dejtande igen. Med … eh blandat.. resultat. Att hon lyckas kära ner sig i den 20 år yngre Roxster känns på något sätt very Bridget, och dråpligheterna som följer likaså.

Jag tycker att Helen Fielding lyckats bra med en så pass high profile uppföljare. Valen hon gjort med att ta bort Darcy och lägga till Roxster är klockrena och jag tycker att hon löst mycket annat lika bra. Samma Bridget men ändå inte. Det har passerat mer än ett decennium och det innebär både sociala medier och föräldramöte, fylletwitter och huvudlöss. Men visst förblir detsamma; bantandet, nojjandet, Daniel Clever (!) och ytterligare ett par godingar från gamla gänget. Jag har inte egentligen något att klaga på för jag är nöjd med vad den gav: ett kärt, lite nostalgiskt återseende och kul underhållning.