Etiketter

, , ,

Foto lånat från HD.

Jag har idag det lite annorlunda nöjet att skriva om en bok som inte ännu finns – eller som inte är publicerad som bok ännu rättare sagt, för finns gör den i allra högsta grad. Boken jag läst heter Ramlösa och är skriven av Therése Mellby, som även skrivit den charmiga, satiriska Katja Aronssons oskuld.

Ramlösa är en helt annan sorts bok, men också den av det kortare slaget. Den är på knappa 80 sidor och utspelar sig i sin helhet i parken i Ramlösa under slutet av andra världskriget, då Ramlösa tog emot flyktingar som kom till Sverige med Röda korsets vita bussar. Vi får följa Elsie och Bodil, flitiga och hårt jobbande frivilliga sjuksköterskor, och Roza, Dagmar och Anton som kommer som flyktingar från det krigshärjade Europa. Det är en svår tid – helvetisk – och liksom boken präglad av ömsom hopp, ömsom förtvivlan. Mot denna bakgrund lyckas Mellby skapa en vacker och rörande berättelse i sin karaktäristiska kortfattade på-pricken-stil.

Boken tilltalade mig extra mycket eftersom jag själv haft en morfar som kom till Sverige med Röda korsets vita bussar. Hur det gick till och allt hemskt som inträffat honom har jag aldrig egentligen fått veta något om, eftersom vi som barnbarn blev ombedda att inte påminna morfar om denna mörka tid och riskera väcka ångestskapande minnen till liv. Det enda jag tror mig veta är i princip att han hamnade i läger som straff för att ha varit aktiv i den danska motståndsrörelsen. Säkert inget som sågs med blida ögon av nazisterna. Efter att ha läst Ramlösa kan jag tydligt se framför mig hur det kan ha gått till, hur han kan ha anlänt med bussarna och välkomnats och tagits om hand av de svenska hjälparbetarna. Jag önskar lite att det faktiskt var Ramlösa och Elsie, Bodil och Emma som tog emot honom och hans medpassagerare från kriget.

Tack Therése Mellby smygtitt på manuset!

Annonser