Etiketter

, ,

Jag var helt övertygad om att jag skulle älska Johan Hakelius Döda vita män. Alla hyllningar jag läst, anglofilin – anglomanin – och alla spännande livsöden som porträtteras och vävs samman likt ett stort engelskt tweedstycke. Istället har den tagit knasigt lång tid att läsa, och hamnade i läget där den kom att konsumeras mellan och vid sidan av annan mer spännande läsning. Intresset varierade med kapitlen, som var av väl skiftande karaktär. En del var lysande och personerna så fascinerande att man fick den där känslan av oumbärlighet; tänk om man missat det här. Andra var rent ut sagt sega och jag ska erkänna att jag skimmade en del. Ytterligare andra – ett fåtal förvisso – var intressanta men spretiga, med en röd tråd så vag att den främst verkade vara personen det handlade om. Någon mer säker på sin sak skulle sagt att idén till den här boken var mer briljant än utförandet.

Jag vet inte varför Hakelius geni undslapp mig på detta oväntade sätt, om det beror på att jag varit för upptagen med annat och inte kunde ägna boken den uppmärksamhet den förtjänar, eller om det helt enkelt blev för mycket dammiga gamla gubbar för mig – engelska eller inte. Eftersom alla andra verkar ha älskat den här boken misstänker jag att min upplevelse inte är helt rättvisande och jag har därför inte gett upp tanken på uppföljaren Ladies. Damer och anglofili. Det, känner jag, kommer att vara min grej.

Mer om boken på förlagets sida här.

Boken är lånad av anglofil-sambon.

Annonser