Taggar

, , , ,

Det här inlägget handlar om något jag inte för mitt liv hade anat att jag skulle skriva om på en bokblogg, men bisarrt nog är det läge för det.

Jag läser just nu boken Chocolate Chip Cookie Murder, första delen i Joanne Flukes serie om Hanna Swensen. Boken är ett mysmysterium centrerat kring Hannah, ägare till kakbutiken The Cookie Jar och hobbysleuth på fritiden. Historien såhär lite mer än halvvägs in i är spännande, miljön med kakor och småstadsfolk är trevliggenytlig det är vinter – vältajmad slump, men som ger extra mysfaktor så här i december – helt enkelt en trevlig läsupplevelse. Men så kommer jag till en passage; en beskrivning av en i sammanhanget helt oviktig bikaraktär som kom att fungera på mitt läsflow på samma vis som när man drar nålen av en gammal LP-skiva. Screech to a halt.

Jag återger stycket så kan ni själv bedöma. Hannah ska alltså bara precis fråga ut den här personen om huruvida hon vet något om omständigheterna kring ett mord som skett:

Betty was standing near the orchestra, tapping her foot in time with the music. She looked as if she wanted to dance, but it was doubtful that any of the local men would ask her. Betty was what Hannah and her friends in High School had unkindly called ‘heavy-duty.’ She weighed close to three hundred pounds and she wasn’t known for her grace on the dance floor. Hannah’s father had once quipped that a man needed steel-toed boots to dance with Betty, and more than one man in Lake Eden had nursed an injured foot after an obligatory turn around the floor with her.

As always, Betty was dressed in vertical stripes. Someone must have once told her that they were slenderizing and they might have been, for someone less bulky. Betty’s stripes were wide tonight, and they were dark green and burgundy. The colors were pretty, but that didn’t stop Betty from resembling the side of a circus tent. As she walked closer, Hannah made a mental vow to go on a diet and shed the extra ten pounds she’d been carrying around since last Christmas.” s 178-179

Ytterligare ett par kommentarer är i samma linje i följande stycken. Är det jag som överreagerar när jag tycker att det här inte bara är helt onödigt, utan kanske rent av t o m fattist? (har vi inget svenskt ord för detta?) Varför är sådant här OK? Är det bättre än t ex smygrasism (”Jag är inte rasist men […])? Och sexism är vi ju duktiga på att uppmärksamma och peka ut (även om det finns gott om smygsexism också), men varför är det OK att raljera så här kring något som dessutom inte har någon som helst relevans? Dåligt bedömd komisk (?) effekt?

Jag reagerade redan vid ”heavy-duty” men tänkte att det skulle vara arroganta skolungdomars ord, men det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag är tveksam till att köpa fler av Flukes böcker, men samtidigt så är det här ju inte nödvändigtvis – förmodligen inte t o m – hennes egen åsikt bara för att den förekommer slentrianmässigt och i förbigående. Det hamnar ju alltid på karaktären, eller? Men oavsett: måste det finnas med? Hur försvarar man sådant här? Med att det vore censur annars? Jag vet att det här är en petitess, men jag tycker också att det är helt onödigt och ledsamt. Jag vill inte höra sådant här i verkligheten och jag vill inte se det i böcker.