Taggar

, , ,

One Day / En dag, är det någon som hört talas om den boken? Inte? Jo, men då ska jag berätta om denna guldklimp till bok.. Nej, det ska jag inte, och eftersom så väldigt många läst och hyllat David Nicholls tredje roman gör jag inte ens någon sammanfattning av handlingen utan skickar er som inte ännu läst den hit, för att läsa om den. Nedan finns också en massa länkar till andra som tyckt både bra och mindre bra om romanen. Istället går jag rakt på sak.

Jag älskar Emma. Fullt medveten om att det är meningen att jag ska göra det gillar jag henne och dubbar henne också  till ny romanhjältinnefavorit. Medan det säkert finns läsare som inte alls gillar Emma är det inte svårt att se att Nicholls skulpterat henne sådan hon är mycket medvetet. Kanske är det en tjejgrej och att killar som läser romanen upplever en liknande sak med Dexter. Dexter känner jag däremot inte alls lika mycket för. Stundtals ogillar jag honom ordentligt, men samtidigt påminner han emellanåt väl mycket om ett gammalt ex jag hade. Dexter är en försonare, tänker jag, och undrar vad fasen jag egentligen menar med det. Men i slutändan gillar jag ju honom också, och förlåter, liksom Emma, han spattiga sidor, all förlorad tid. För vem är felfri? Det är väl delvis det boken handlar om: operfekta människor. Älskvärda, underbara operfekta människor.

Jag älskar också David Nicholls emellanåt väldigt träffsäkra observationer som serveras som i förbigående när de i själva verket skulle kunna utgöra en 15 minuters stand up comedy-rutin. Kanske ingen slump att det finns en komiker med i rollbesättningen. Det roliga i det förstås att han är den minst roliga av dem alla.

Vad jag inte gillar – och här är spoilerstrecket, read no further om du vill ha slutet i fred – Vad jag inte gillar är slutet. Jag förstår redan i Pariskapitlet – med över 1/4 av boken kvar – att det här ju inte alls kommer att funka. De ska få ihop det precis innan slutet och sedan leva lyckliga i alla sina dagar THE END. Och varför ska det alltid vara en cykel inblandad? OK, kanske inte alltid en cykel, men ofta nog. Eftersom jag är arg över vad som sker tänker jag drämma till det hemska ordet förutsägbar här. Just vad gäller den lilla inte helt obetydliga detaljen om Emmas scenutträde.

Men boken slutar ju faktiskt inte där; när allra sista meningen är läst känns det ändå OK, och herr Nicholls är förlåten. Men det är lite på undantag för jag tillhör inte dem som tycker att en bok blir bra/bättre av en massa smärtsamt lidande. Jag vet att det generellt är bättre ansett i littertursvängar än ett happy ending, men är det så mycket svårare att skriva – egentligen?

Detta för mig också in på vad jag under tiden jag läste boken trodde att mitt One Day-inlägg skulle handla om: genusaspekten. Om det hade varit en kvinna som hade skrivit exakt samma bok: hade den nått exakt lika stora framgångar? Och det här Nicholls ska ha sagt om att han själv aldrig skulle ha läst en sådan här bok? (eller vad det nu var han sa exakt. Jag minns inte formuleringen dessvärre). Hur långt ifrån chick lit är det här? Dessa funderingar, inte helt fria från insinuationer, låter jag bli hängande och hoppas att någon annan har tankar att bidra med.

One Day heter på svenska En dag och finns då även i det skojiga formatet excess. Jag har läst den i engelsk pocket, inköpt på bokmässan, och avser även se den just släppta filmversionen. Fler inlägg och åsikter om denna roman finns – bl a – att läsa hos BokmaniaBoktoka, Full bokhylla…Sandras BokhyllaBokhora, Bokomaten och Calliope.