Taggar

, ,

Igår var vi och såg Midnight in Paris, en mysig och Parisromatisk film som lockade till många skratt. De litterära referenserna (och karaktärerna) duggade tätt, och jag måste erkänna att jag blev förtjust i den här filmen. Extra kul var den att se efter att nyligen ha läst boken The Paris Wife, som handlar om Hemingway och hans första fru under just denna tid. Filmen är dock avsevärt mer romantisk än boken. Enstaka av er har läst min recension om boken på annat håll, men m t p filmen känns det ursäktat att återpublicera.

The Paris Wife är ett av de mest charmerande rec.ex jag hittills mottagit. Den som skötte marknadsföringen för boken visste att hitta precis mitt segment (vilket det nu är). Den anlände tillsammans med två svartvita foton med ett åldrat utseende och handskrift som faktiskt ser äkta ut. Boken själv är fauxinbunden-sliten med läckert teckensnitt à la 20-tal. Tyvärr har de inte bevarat detta utseende i den slutgiltiga utgivningen. Jag kan förstå varför, men samtidigt har de därmed tappat den antikvariaska känsla som var vad som fick mig att släpa med boken hem.


Nåväl. Själva boken: titeln The Paris Wife syftar på Hadley Richardson, Ernest Hemingways första fru, den han spenderade sina Paris-år tillsammans med. Och det är just vad boken handlar om: deras liv tillsammans; sett ur hennes perspektiv. Det är Paris, 20-tal och den förlorade generationens litterära kretsar: Ezra Pound, Gertude Stein, James Joyce, Scott Fitzgerald och så klart Hemingway. Boken är biografiskt, men gör inte anspråk på annat än fiktion, vilket inte gör något alls för det här är så mycket mer intressant än något annat jag läst om, eller av, Hemman.

Det genomgående litterära temat gjorde det här till en mysig bok att läsa, trots att man vet att det kommer en hjärtskärande upplösning (vet man inget om Hemingways liv innan får man reda på åtminstone detta redan vid bokens början). Det är ett riktigt äventyr fram tills det börjar barka utför, men även det klarar man av, i synnerhet när avslut och epilog räknats in.

Vad jag inte gillade speciellt med boken var de inskjutna kursiverade kapitlen som ska ge insikt i Hemingways huvud, förmodligen för att framställa honom i mer sympatisk dager, men det enda jag känner efter dem är Buhu, vad synd om dig då. Då har jag förstås sedan tidigare inte väldigt mycket till övers för honom, och inte mer så efter att ha läst den här boken. Fast lite mer nyfiken på hans romaner (dem jag inte redan läst) har jag nog allt blivit. Lite.

Boken är ett rec.ex från Virago.