Etiketter

,

Jag har tyckt väldigt bra om Sara Stridsbergs tidiga böcker, och skulle lätt kunna rabbla upp henne på något slags lista över mina favoritförfattare. Det är märkligt då hur hennes senaste kunnat bli en hyllvärmare hos mig, men så är det. Kanske för att jag lyckades stå emot den när den först kom – jag är ju en pocketmänniska och hade samtidigt köpstopp p g a hyllvärmaravbetning och en vilja av stål – och att den därför hamnade i bakhuvudet på något konstigt sätt. Jag visste i varje fall alltid att jag skulle köpa boken. Hade jag inte köpt den på författarnamnet hade jag nog köpt den på omslaget för det här är otroligt snyggt, tycker jag.

Hon är inte känd för lättsamma och fluffiga böcker, Stridsberg, det kan man inte påstå, och sådan är Darling River inte heller. Den är allt annat än. Den är tung både att läsa och skriva om (men inte svår- eller segläst, tvärtom ganska snabb) och jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag kan inte ens återge handlingen av oro för att missa något. Det är mångtydigt, tankekrävande och berörande, och som tidigare av Stridsbergs böcker väldigt bra. I synnerhet för en som för snart 10 år sedan skrev en magisteruppsats i Lolita. Eller om Lolita. Också den en tilllika delar hemsk och fascinerande bok. Ingen av dem kommer att läsas om någon gång inom det närmaste. De sitter väl etsade i minnet ändå.

Darling River är en bok att diskutera med andra under en intensiv timme med bokklubben, på läskursen eller helst med författaren själv, för den har så många lager, tolkningar och riktningar. Absolut läsvärt för en älskare av Stridsberg.