Gummi-Tarzan

Etiketter

, , , , ,

Gummi-TarzanGummi-Tarzan heter egentligen Ivan Olsen. I skolan blir han retad av de andra eleverna, som klår upp honom och häller vatten i byxorna på honom. Ivan är inte stark nog att försvara sig eller ge tillbaka. Hans pappa tycker att han borde vara mer som Tarzan, pappans idol. Han vill att Ivan ska bli stark som en karl och tvingar honom att klättra i träd. Men Ivan ramlar bara ner och får näsblod, och pappa börjar argt kalla honom Gummi-Tarzan. Men något måste jag ju vara bra på, tänker Ivan, och försöker sig på att tävla i att spotta spottloskor på skolgården och cykla och allt möjligt annat, i jakten på att hitta något han är bra på. Det blir bara katastrof gång på gång och Ivan får ännu mer stryk och vatten i byxorna av pojkarna i skolan. Men så en dag träffar Ivan på en häxa, och av henne får han en önskning; och får önska sig vad som helst. Ivan tänker länge och väl, innan han kommer på den perfekta önskningen..

Jag älskar Ole Lund Kirkegaard och har hans böcker som kära barndomsminnen. Det är kul att ha anledning att läsa om denna, liksom det var med Otto är en noshörning. Böckerna är roliga och förstärks av Kirkegaards humoristiska illustrationer. Jag tyckte att Otto är en noshörning var snäppet roligare, bland annat pga de där bättre invävda teckningarna. Gummi-Tarzan är dock också rolig, på ett ganska sorgligt vis.

Topped Chef

Etiketter

, , , , , , ,

topped_chefBland de många olika cozy mysteries jag läst är Lucy Burdettes Key West Food Critic-serie en klar favorit. Jag köpte första delen An Appetite For Murder i samband med att vi var på semester på ön, och läste den andra 10 månader senare. Jag fann båda mycket underhållande läsning, som förlängde och utökade semesterupplevelsen på flera vis.

Topped Chef, seriens tredje del, höll i mångt och mycket samma stil som de två tidigare. Skillnaden är att det nu gått två år sedan jag var där, och därmed hunnit mista en del av den lilla lokalkännedom jag hade. I den här boken kände jag i bästa fall 3-4 namn och ställen, och det drog ifrån upplevelsen något. Det är fortfarande en berättelse i härlig miljö, både geografiskt och matmässigt, men jag fann den inte heller superspännande. En lagomtrevlig läsupplevelse, men jag känner kanske inte nödvändigtvis att jag måste fortsätta på serien – om jag inte kan komma på en ursäkt till att få besöka Key West igen. Det hade jag ju inte tvekat inför.

Pygmalion

Etiketter

, , , , , ,

PygmalionJag läser sällan klassiker nu för tiden, helt enkelt för att jag fick mig något av en överdos under litteraturvetenskapen. Men står de hemma i min oläst-hylla så ska de ju läsas. Den här tunnisen är i övrigt inte någon större utmaning, i synnerhet inte som jag tycker mycket om Pygmalion/My Fair Lady.

Historian är klassisk: framstående fonetikprofessorn Henry Higgins lär fattiga blomsterförsäljerskan Eliza Dolittle tala och bete sig som en dam ur överklassen. Han har slagit vad med en kollega om att han inom ett halvår ska lyckas förändra henne så trovärdigt att ingen upptäcker att hon från början är en arbeterska från underklassen. Titeln, läser jag på wikipedia, kommer från den grekiska mytologin där Pygmalion var en bildhuggare som förälskade sig i en av sina kvinnostatyer, som Afrodite gav liv åt.

Jag minns knappt att jag läst den här boken, så det var kul att stifta bekantskap med historien i dess skrivna form igen. Det är ett drama, vilka jag ärligt talat sällan läser. Som musikal heter historien My Fair Lady, och jag blev sugen på att se den nu också, fast det får nog (tyvärr) bli som film snarare än på scen.

Äkta vara

Etiketter

, , , ,

akta_varaÄkta vara var uppföljaren till Mats-Eric Nilssons omtalade bok Den hemlige kocken: det okända fusket med maten på din tallrik som blev en skräll och en väckarklocka för många matkonsumenter. Äkta vara är på samma tema, men går något djupare och inkluderar mer positiva och handlingskraftiga delar, som råd om vad man kan leta efter, jämte vad man kan göra för att undvika e-nummer i maten. Olika delar tar upp olika aspekter, där huvuddelen funkar lite som ett uppslagslexikon som man skulle kunna slå i var gång man ska ge sig ut och leta efter en produkt. Jag läste hela rakt igenom, bortsett från vissa delar om kött som helt enkelt inte intresserar mig, och lärde mig massor, trots att jag egentligen redan är ganska påläst och lagar den mesta av min mat från scratch.

Det var bra att läsa den här boken så här ett tag efter att jag läste den första. Ämnet blev åter aktuellt och fick mig att igen fundera över val jag gör, och inte gör, när jag konsumerar. Även om jag är relativt medveten i mina val finns det alltid mer man kan lära, och jag hoppas Mats-Eric Nilsson fortsätter på sin inslagna bana. Han har gett ut fler böcker på närliggande ämne, men dessa två första är de som ligger närmast mig personligen intressemässigt. Dock ska jag nog ta mig en titt på Smakernas återkomst, eftersom den utlovar ”mängder av tankeväckande och användbara kunskaper om grönsaker, frukter, bär […]” jämte recept.

Äkta vara är även namnet på en informationsrik nätsida som startades som en följd av Nilssons grävande i ämnet.

Jellicoe Road

Etiketter

, , , ,

Jellicoe-RoadBeskrivningen av den här boken har jag lånat från författaren Melina Marchettas sida:

Taylor Markham is not a popular choice. She is erratic, has no people skills and never turns up to meetings. Not to mention the incident when she ran off in search of her mother and only got halfway there. But she’s lived at Jellicoe School most of her life and as leader of the boarders that’s her greatest asset. Especially now the cadets, led by the infamous Jonah Griggs, have arrived. The territory wars between the boarders, townies and cadets are about to recommence.
But Taylor has other things on her mind: a prayer tree, the hermit who whispered in her ear, and a vaguely familiar drawing in the local police station. Taylor wants to understand the mystery of her own past. But Hannah, the woman who found her, has suddenly disappeared, leaving nothing but an unfinished manuscript about five kids whose lives entwined twenty years ago on the Jellicoe Road . . .
 

Jellicoe Road är en lite svårplacerad bok. Jag läste den parallellt med Divergent, och blodet och allvaret i den vardag den utspelas i kastade mig in i samma föreställning för Jellicoe Road. Men falangkrigen här; territoriestriderna mellan boarders, cadets och townies, är bara en lek, ett spel, som förvisso kan gå lite våldsamt till emellanåt. Desto mer allvarlig är historian om Taylor, om vad som hänt henne, och händer henne i bokens nu. Den historian är också den gripande, även om boken utgörs av en helhet, där territoriestriderna framstår på samma gång livsviktiga och meningslösa meningslösa som kontrast.

Jellicoe Road har varit enormt hyllad av folk i min närhet. Sådant ger ofta ett orättvist utgångsläge, och det är inte alltid att boken håller för trycket. Jag blev inte besviken på den här, men inte heller så överväldigad som många andra verkar ha blivit. Jag tyckte om den, samtidigt som den inte alls var vad jag hade föreställt mig. Jag tror inte någon hade kunnat föreställa sig precis den här historian. Något jag inte gillade dock var hur en katt blev behandlad under första delen av boken. Läsare känsliga för kattlidande varnas.

The Murders in the Rue Morgue

Etiketter

, , , , , ,

the-murders-in-the-rue-morgueJag köpte Edgar Allan Poes The Murders in the Rue Morgue när jag skrev min masteruppsats om bibliotekariedetektiver i skönlitteraturen. Jag läste upprepat att hans kortroman(er) med Auguste C. Dupin i huvudrollen allmänt anses vara grunden för den moderna detektivromanen, och Dupin förlagan för skarpsinniga och intellektuella amatördetektiver som Sherlock Holmes, Poirot m fl. Det gjorde mig nyfiken på att läsa någon av kortromanerna, men jag hade alltför fullt upp med uppsatsen för att hinna det då. När jag nu hunnit ikapp gamla läsprojekt och avverkat The Murders in the Rue Morgue måste jag erkänna att jag blev något besviken.

Som de klassiker de är känns det kul att ha läst åtminstone en av kortromanerna, men dem av oss som kollar på Elementary, Sherlock och liknande och blir nog inte hälften så imponerade som de som först läste om Dupin i mitten på 1800-talet. Underhållningslitteraturen är inte densamma idag, men det var även ett par saker kring själva historian jag inte riktigt gillade. Handlingen är för det mesta passiv och berättas i efterhand, när Dupin förklarar hur han kommit fram till lösningen, vilket inte ger samma effekt som att själv få följa med i händelserna s a s. Sedan tyckte jag att det var lite snöpligt med boven, även om jag faktiskt mindes svagt hur det låg till efter att ha läst en spoiler och så sett var förvarnad. Men som sagt, kul att ha läst och känt igen så tydligt var många av våra mer moderna författare hämtat inspiration, och roligt att se hur genren utvecklats.

Kodnamn Verity

Etiketter

, , , , ,

kodnamn_verityDet känns alltid lite sorgligt att ge upp på en bok, i synnerhet när man känner att det kanske är ett misstag. Jag har emellertid till slut bestämt mig för att släppa Elizabeth Weins Kodnamn Verity. Den låter annars lovande, med handling i andra världskriget och starka kvinnliga karaktärer. Jag har också läst om flera som gillat den, och den har fått massor av fina omnämningar och topplaceringar på diverse listor. Det är det som fått mig att försöka läsa den och börja om när jag tappat sammanhanget, vid flera tillfällen. Men jag kommer inte in i den. Jag fastnar under den brittiska agentens berättelse i början, tycker hon är märkligt tramsig, eller jag vet inte vad jag ska säga, i en så pass allvarlig situation. Jag fattar ingen sympati för henne och tappar tråden. Jag vet inte varför jag inte kommer förbi detta och vidare in i de – enligt utsago – bra delarna av boken. Jag tycker att jag gett den mer än en ärlig chans, och att om jag känner så här så är det helt enkelt kanske inte en bok för mig. Gör jag fel som ger upp på den, ni som läst den?

Kodnamn Verity är som jag förstår det första delen i en serie.

Tack Gilla böcker för rec.ex.!

Gubbe och katt

Etiketter

, , , ,

Gubbe och kattJag köpte den här boken till min sambo – ägare till/slav under två katter – förra julen när den var nyutkommen, men jag har inte själv kommit mig för att läsa den förrän nu. Det är en riktig pärla, så om det är någon annan som sitter där och har tänkt läsa den men inte kommit sig för kommer här en uppmaning att ta sig i kragen.

Gubbe och katt är en relativt kort bok om hur författaren Nils Uddenberg på äldre da’r motvilligt men oundvikligt kommer att ta sig an, och t o m förälska sig i, en katt, fast han alltid varit övertygad om att han aldrig skulle ha några husdjur. Plötsligt finns den bara där i hans trädgård och hans liv och ger sig helt enkelt inte av. Med tålamod och charm nästlar den – Kissen – sig in i hans och hustruns liv. Det är gullig bok med hög igenkänningsfaktor för kattägare/-slavar, med historier och beskrivningar som får en att dra på smilbanden. Den innehåller även en del kåseriliknande tankar och paralleller till andra kända författare som förälskat sig i katter. De är intressanta i sig i en så här pass kort bok, men roligast är historien om Kissen.

Mycket mer än så

Etiketter

, , , , , ,

mycket-mer-an-saJag har helt glömt bort att skriva om Mycket mer än så. Jag läste den tidigt i höstas för att jag var nyfiken på Sarah Dessens författarskap, och läste då denna och lättlästa Infinity.

Det här är historien om Auden: smart och ansvarsfull tonårstjej, ambitiös elev och lojal dotter till en akademisk, och aningen bitter kvinna. Det är sommar, och Audens far frågar om hon vill komma och tillbringa lovet med honom och hans nya familj. Auden tackar ja. Det blir en chans för henne att träffa sin nyfödda halvsyster och styvmodern, som hon egentligen inte tycker så mycket om. Men till sin förvåning inser hon att hon haft fel i sin bedömning. De blir vänner och Auden börjar jobba extra på kontoret för styvmoderns klädbutik. Där gör hon sitt bästa för att undvika tonårstjejerna som jobbar i butiken, men mot sin vilja dras hon till dem och blir snart vänner också med dem. Hon lär genom dem känna Eli, som liksom Auden har svårt att sova på nätterna. Plötsligt har hennes liv förändrats totalt.

Det här är en helt ok bok: bra, men den lämnade inte jättestora spår. Jag tror den passar utmärkt till tonårstjejer, och säkert lite extra till högpresterande sådana, och kanske de som känner som om de inte riktigt passar in. Men det är också en söt kärlekshistoria och vänskapsskildring.

Blythewood

Etiketter

, , , , , , ,

Blythewoodps. Omslaget, omslaget! <3

17-åriga Avaline Hall arbetar på en sömnadsfabrik i New York. Året är 1911 och inom kort ska hon mista sin mor, se sina väninnor och kollegor dö i en våldsam brand, och spärras in på en mentalanstallt mot sin vilja. Den capeklädde man, ur vars mun det ringlade rök, och som puttade hennes väninna Tillie från fabrikstaket vid branden, tycks ingen annan ha sett. Inte heller den bevingade unge man som räddade Ava från döden. Ingen vill tro att de skulle kunna existera, och när Ava ändrar strategi och bortförklarar det hon sagt och sett, tror de bara att hon blivit ännu mer galen, och pumpar henne full med mediciner.

Ett halvår senare kommer en främmande dam och tvingar läkaren att skriva ut Ava. Hon för henne till en gammal dam som Ava aldrig träffat; den välbärgade mormor hennes egen mamma sagt upp kontakten med för många år sedan. Mormorn har det gott ställt och vill skicka Ava till privatskolan Blythewood; den skola Avas mamma pratat så mycket om, och som relegerade henne bara en månad före hennes examen. Ava hör inte hemma där eller i en värld som skickar sina barn och barnbarn till privatskolor, det känner hon mycket starkt. Men Blythewood är en viktig nyckel – den enda – till moderns liv, och hennes plötsliga och oförklarliga självmord. Kanske finns där också svaret på vem Avas far är.

Mytisk och hemlighetsfull är skolan som står i centrum för denna väntade trilogi. Det är inte utan att den, och boken ö h t, ger omisskännliga Harry Potter-vibbar. Dock ska man inte vänta sig någon ny HP, ty då blir man besviken. Den gör heller inga sådana anspråk och är skriven i en annan, allvarligare ton, och för en lite äldre publik. Trots det drar jag om och om paralleller till HP. Kanske för att jag inte läst tillräckligt mycket annat i den här specifika nischen, så att det blir min ständiga referenspunkt. Det är förstås otacksamt. Blythewood är en fantastisk värld i sig, med sina hemligheter och fantastiska väsen. Men fast jag vet att det är orättvist kan jag inte låta bli att dra parallellerna, när det handlar om en mytomspunnen privatskola som undervisar magi och försvar mot det mörka; ett gäng unga som träffas, blir tajta och försöker bekämpa ondskan tillsammans.

Jag hade nog velat ha något mer utav den här romanen. Jag vet inte vad exakt. En viktigare vänskap, en kärlekshistoria som berörde mig mer? Eller så var den bara lite lång. Den sackar emellanåt: efter de inledande omvälvande händelserna med moderns död, branden och sjukhuset, tar den en ordentlig stund att komma igång igen. För mycket värld-skapande, tror jag, så kanske har man igen det i bok 2 och 3, när den väl är etablerad. Men Blythewood är spännande ändå och det händer märkliga saker på den mystiska skolan. De väsen Carol Goodman skapat är fascinerande, och framför allt slutar boken med introducerandet av ett nytt, väldigt intressant, inslag.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 607 andra följare