The Girl You Left Behind

Etiketter

, , , ,

The Girl You Left BehindFlera har sagt att Me Before You: Livet efter dig, ska vara Jojo Moyes bästa bok, och att om man ger sig på hennes andra efter att ha läst den så riskerar man att bli besviken. Jag kan förstå om den är Moyes bästa bok. Jag gillade den väldigt mycket och kan se att den är svår att slå, men efter att ha läst The Girl You Left Behind, eller Sofies historia som den heter på svenska, måste jag varna för att avfärda Moyes andra böcker alltför lätt. Även denna är definitivt läsvärd (trots att den är på väl tilltagna 500+ sidor).

Handlingen utspelar sig omväxlande under första världskriget och i nutid och följer en ung kvinna i respektive tid, franska Sophie och brittiska Liv. Den förra lever sitt liv över 100 år tidigare men blir en del av den senares Liv genom den tavla Sophies man målat av henne och som nu är en av Livs käraste ägodelar. Liv riskerar att förlora tavlan, då man tror att den en gång stals, och Liv försöker för sitt liv kartlägga historien om tavlan och Sophie för att förhoppningsvis kunna få behålla den. På så vis får man lära känna Liv, som också hon kan sägas vara The Girl [You] Left Behind.

Liksom Me Before You har The Girl You Left Behind en tankeväckande historia, om inte i kärlekshistorierna så i dilemmat kring vem en tavla (potentiellt) stulen över hundra år tidigare och senare köpt I god tro egentligen tillhör. Efter att ha läst om ett par andra av Moyes böcker undrar jag om det här inte är en författare som är ganska bra på att hitta lite annorlunda uppslag. Framför allt är jag just nu nyfiken på The Last Letter From Your Lover. Mer om den när jag fått tag på den.

Gökens rop

Etiketter

, , ,

Gökens rop

För många kommer nog J K Rowling alltid att vara Harry Potters skapare. Jag undrar om det kan ha varit därför hon valde att ge ut Gökens rop under pseudonym? (en pseudonym som dock väldigt snabbt läcktes – något som inte kan vara ett misstag från den maskin som styr bokutgivning och annat kring Rowling). Hon har ju tidigare gett ut en post-Potter-bok, Den tomma stolen, i sitt riktiga namn. Försäljningen och kritiken av den var väl inte lysande, så kanske behövdes en nystart, en ny persona? Eller tyckte hon, precis som Elly Griffiths, att för deckare behövs en separat identitet, ett namn som låter deckartrovärdigt (läs gärna Griffiths förklaring som hittas via Fru Es böcker: blogglänk i kommentarerna till mitt inlägg). Enter Robert Galbraith. Låter det som ett storsäljande deckarförfattarnamn? Kanske. Intressant hur som helst att hon valt en manlig pseudonym, hon som sedan tidigare hade ett könlöst namn (som alla förvisso visste att det stod en kvinna bakom).

Jag hade ö h t svårt att förlika mig med att detta är samma hand och penna som pysslade ihop Potter och hans universum. Jag kan inte peka på något konkret, men kan konstatera att hon inte lyckats skapa något som är i närheten av den magi som omger HP. Gökens rop är en OK deckare, men inte mycket mer än medioker. Den var inte precis fängslande och låter lite halvdan på beskrivningen, även om jag trots det gillade den på ett 3 av 5-poängigt sätt. Den hade sina stunder och var lätt att ta sig igenom. Jag gillade att man fick följa med så nära i varje steg av Cormoran Strikes utredning, även om den tog några skutt mot slutet. Jag gillade sekreteraren Robin, och faktiskt också Strike själv till slut. Dock var det svårt att, som jag gjorde, först ha lyssnat på Ett eget rums podcast om boken och inte se och höra alla deras invändningar (och i det mesta också instämma i dem). Så klart bör man göra tvärtom och läsa boken först. Det gick trots det att finna underhållning i boken och jag kommer troligtvis att fortsätta med den nya seriedelen när den nu snart kommer ut. Men det är nog delvis för att den är skriven av just Rowling.

Beskrivning av bokens handling finner man här.

Sense and Sensibility revamped

Etiketter

, , , , , ,

Sense and Sensibility2013 drog The Austen Project igång, med utgivningen av Joanna Trollopes version av Jane Austens klassiker Sense and Sensibility. Våren 2014 kom Val McDermids bearbetning av Northanger Abbey, och i höst är det Curtis Sittenfelds tur att komma med sin version av ännu en av Austens böcker. Utgivning av samtliga hennes 6 verk i uppdaterad/omarbetad version av storsäljande författare är planerad för de närmaste åren.

Det är minsann ingen lätt uppgift för författarna, att arbeta om en älskad klassiker. Det finns gott om spin offs och fortsättningar på Austens verk och dessa, liksom motsvarande för andra författares verk, blir ofta inte jättebra, ärligt talat. Trollope har i sin tolkning gjort en modernisering som håller sig ganska nära originalet, åtminstone i avgörande scener och skeenden, samtidigt som hon har uppdaterat väldigt mycket: sociala media och sociala konventioner inte minst. Jag tycker att hon har gjort det bra, och fann boken underhållande. Det var lite spännande och skoj att se hur hon löst olika situationer och överraskande hur trovärdigt det ändå blev, utan att kopplingen till originalet tappades. I början hade jag svårt att släppa den äldre tidsandan och såg den framför mig, men jag tror att det var mer i mitt huvud än på pappret. Måste säga att jag blev väldigt sugen på att ta mig an McDermids Northanger Abbey, så den kommer att läggas till inköpsförslagslistan på bibblan.

En tanke med projektet är, som jag förstår det, att försöka nå ut med Austens verk till fler av dagens unga (och andra som ännu inte läst dem), men som jag ser det är det också ett ypperligt tillfälle att prova på ett par författarnamn jag länge varit nyfiken på men ännu inte kommit till skott med att läsa – så som t ex Trollope och Sittenfeld. McDermid har jag läst ett par av tidigare och läser gärna mer. Jag är också mycket nyfiken på vilka de övriga författarna blir, och förstås också på deras versioner av Austens klassiker.

Tango för vilsna själar

Etiketter

, , , ,

Tango för vilsna själarLucy Dillon har skrivit en handfull feelgood-romaner som utspelar sig i eller kring engelska Longhampton. De är alla fristående, men utspelar sig i närliggande miljöer, innehåller ofta hundar på olika sätt och har i viss mån återkommande karaktärer, även om det främst är perifert när de dyker upp i en historia annan än deras egen.

Tango för vilsna själar är lite annorlunda. Den utspelar sig fortfarande i Longhampton, men dels har den inte något utpräglat hundinslag så som övriga böcker (även om hund/ar nämns), dels känns den ö h t lite lösare knuten till de övriga. Lite efterforskningar visade också att det här inte alls är Dillons senaste bok, vilket man skulle kunna tro eftersom det är den senaste på svenska, utan hennes allra första. Känns som att hon i den här boken inte riktigt utvecklat det koncept som håller de övriga samman, eller det är min tanke efter att ha läst alla hennes böcker utom en; Walking Back to Happiness, eller Hundar, hus och hjärtats längtan som den översatts till.

Jag har uppskattat alla Dillons böcker för deras ofta bitterljuva, söta och underhållande historier. I synnerhet gillade jag The Secret of Happy Ever After för dess bokhandelstema, och A Hundred Pieces of Me för dess aningen allvarligare historia och starka huvudroll. Tango för vilsna själar når inte riktigt samma nivå som dem, och jag gillade den nog också mindre än Ensamma hjärtan och herrelösa hundar, som i sig var en söt historia. Trots det var den helt ok, och gillar man dans är den säkert extra kul. Jag kommer absolut att fortsätta läsa Dillon, men om det blir sedan länge utkomna Walking Back to Happiness, eller nya The Kindness of Strangers som kommer 2015 för tiden utvisa. Mycket annat på läslistan just nu.

Vila i frid

Etiketter

, , ,

Vila i fridDet här är den andra deckaren av Sofie Sarenbrant jag läser (men den första i denna serie). Det var inte alls länge sedan jag läste min första av henne, men det snabba återbesöket beror faktiskt inte på att jag gillade henne så mycket att jag direkt måste fortsätta. Tvärtom var jag inte så förtjust i Vecka 36. Eller snarare lämnade den mig oberörd och utan större lust att fortsätta med nästa bok.

Anledningen till att jag återvänt till Sarenbrant trots det var att jag fått hennes böcker varmt rekommenderade av en kollega, eller egentligen två kollegor. Det var då inte Vecka 36 som nämndes, utan serien med polisen Emma Sköld i centrum, där Vila i frid är första delen. Eftersom jag inte egentligen tyckte illa om min första bekantskap med författaren kändes det därför rättvist att ge henne en chans till.

Det tycker jag fortfarande, även om jag inte blev eld och lågor över den här heller (se här för beskrivning av handlingen). Men om den förra var en sval läsupplevelse var den här lite varmare. En ok svensk deckare, och det är inte uteslutet att jag någon gång fortsätter på den. Jag hade en del invändningar mot den, men de har mer med skrivandet än historien att göra. Främst var det hur Yasuragi Hasseludden förekommer lite för ingående i boken. Nu utspelar sig dramat till största delen där, så stället måste ju nämnas, men det blev lite väl bra ibland. Författaren har gjort sin research grundligt, nästan lite för bra, eller snarare så beskrivs det ibland lite för ingående. Vid något tillfälle funderade jag elakt över om det var någon form av sponsring inblandad. Saken får dock sin förklaring i bokens efterord. Där skriver Sarenbrant om hur hon besökte stället som ung och blev förälskad i det. Hon lovade sig själv att någon gång skriva om det, och med Vila i frid gick detta alltså i uppfyllelse. Det är ju lite gulligt, och det köper jag, men utan den förklaringen hade denna generösa behandling av ett kommersiellt ställe som existerar i verkligheten förargat mig.

Vad säger ni som läst/läser denna serie? Hur står sig kommande delar mot denna första? Inte med tanke på det jag nyss skrev om företaget i Yasuragi Hasseludden, utan vad tycker ni om böckerna generellt?

50 sätt att träffa den rätte

Etiketter

, , ,

50 sätt att träffa den rätteJag råkade läsa ut min pendlarbok på jobblunchen häromdagen och fann mig så utan lektyr till hemfärden. En snabb titt i hyllorna gjorde att jag fann denna bok, med sitt smått avskräckande omslag. Jag mindes dock att gott om folk i mina twitter- och bloggflöden läst och gillat, och kände själv igen Lucy-Anne Holmes från när jag läste (Un)like a Virgin för ett par år sedan.

Jag har nog inte läst något så här Bridget Jones-igt sedan, ja, Bridget Jones. Fast Sarah Sargent är mindre klantig och mer snuskig, kan man väl säga. Men humor och dejtingliv har de gemensamt, och det var helt klart en rolig bok. A light read kan man väl säga, och väldigt snabbläst så här på svenska. Hade jag haft möjlighet hade jag hellre läst den på engelska, för det är alltid något litet som försvinner i översättningen, även om jag inte hade några invändningar mot den egentligen. Förlaget beskriver handlingen här.

Blekinge-läsning: Böljelek

Etiketter

, , , , ,

BöljelekNär jag äntligen kommer iväg på semester älskar jag att samtidigt semestra i litteraturen, allra helst skönlitteraturen. Jag brukar ägna en del tid åt att reka vad som finns med lokal anknytning till resmålet, och läsa på om både böcker och författare, innan jag gör mitt semesterläsningsval. I sommar missade jag det emellertid helt, och det var först när jag var på plats i Blekinge som jag insåg hur fruktansvärt dålig koll jag har på Blekinge-relaterad litteratur.

Vi avhjälpte denna brist något genom att gå på ett bokprat medan vi var på dagstur på Hanö. En bibliotekarie från Sölvesborg hade samlat ihop en imponerade mängd litteratur om just Hanö och intilliggande Listerlandet, och pratade engagerat om den i dryga timmen. Mycket intressant och kul att ha lyssnat på. Emellertid var det i princip enbart facklitteratur, och möjligen lite poesi, som togs upp. Jag ställde därför frågan om blekingsk skönlitteratur i sociala media (av någon anledning FB snarare än mer tippade Twitter) och fick av Västmanländskan tips på en historisk deckare: Böljelek av Johanna Limme och Martin Palmkvist. När jag senare ställde samma fråga i en bokhandel i Karlshamn fick jag samma svar och köpte därmed också raskt boken.

Jag gav mig på att läsa Böljelek och inledningsvis rullade det på ganska bra. Men när semestern var slut någon dag senare tappade jag också intresset för boken något, och läste den 3-4 sidor åt gången i tämligen trött tillbaka-på-jobbet-tillstånd. Ingen bok vinner på sådan behandling och intresset för handlingen kom sedan heller egentligen aldrig igång. Det kan ha varit min orättvisa läsbehandling, men jag fattade aldrig vare sig tycke eller antipati för huvudkaraktärerna. Den huvudsakliga historien grep mig inte, och den sidohistoria som stoppats in, och som hade potential, blev något av ett antiklimax. Jag trodde att den skulle växa och ta plats, eftersom boken är uppbyggd efter en nedräkning inför ett kungligt besök i Karlshamn, men så blev det inte riktigt. (Jag hoppas att det inte är att spoila för mycket att skriva så.) Så, inte jättebegeistrad över denna deckare. Jag läser nog hellre böcker som utspelar sig i nutid, där jag inte behöver sitta och fundera över om man verkligen sa eller gjorde si eller så i slutet på 1800-talet. Dock var det kul att läsa en bok som utspelade sig på platser där vi just varit. Karlshamn beskrevs vid något tillfälle på ett trevligt sätt och jag kände lätt igen mig även på ett kort besök.

The Outcast Dead

Etiketter

, , , , , , ,

The Outcast DeadNär jag läst The Outcast Dead, den sjätte boken i serien om forensic archeologist (vad exakt denna titel på svenska nu blir) Ruth Galloway, reflekterade jag över hur jämn den här bokserien är. Visst finns det dem av hennes äventyr som jag tyckt mer och mindre om, men det är alltid läsvärt. I The Outcast Dead tar Griffiths ett steg uppåt igen och är snäppet bättre än i Dying Fall, som jag gillade även den. Jag tyckte att The Outcast Dead var riktigt spännande, och då inte enbart i slutet som i så många inom spänningsgenren, utan även lagom utpytsat genom boken.

Det fanns ett par saker som jag var skeptisk till: att en av de mordmisstänkta plötsligt dyker upp i Ruths hem hållande hennes dotter när Ruth har ingen eller väldigt väldigt svag koppling till utredningen, är en (jag tror inte att detta är en alltför stor spoiler). En annan är att det ännu en gång handlar om barn. Det är minst den 3e av 6 seriedelar som fokuserar helt på barn och moderskap. Jag inser plötsligt att jag aldrig följt en serie som handlar så mycket om det, vilket är ironiskt då jag från började gillade Ruth för att hon tvärtom inte var mor eller var upphängd kring barn. Jag tror t o m hon säger något om hur barn är substitut för katter i en av de första böckerna, även om jag inte minns det exakta citatet. Så här i 6e seriedelen inser jag hur lurad jag är för är det något i den här serien som är så konsekvent som barn- och moderskapstemana? Ja, de uråldriga, ständigt uppoppande benen förstås. Som inte sällan tillhör barn. Eller mammor.

Trots det fortsätter jag att älska Ruth. Men efter att ha läst ett antal andra böcker med modernskapstema utöver Griffiths böcker, bl a Fyren mellan haven och Vecka 36, känner jag att det gärna får handla om något annat nästa gång Ruth dyker upp.

Förresten så fick jag mig lite av en chock när jag nyss kollade runt på nätet. Elly Griffiths är en pseudonym! Jag hade helt missat detta! Hon heter i verkligen Domenica de Rosa och har skrivit en rad böcker även i detta namn. Visste ni detta? Är det någon som läst?

Godnattsagor för barn som dricker

Etiketter

, , , ,

Godnattsagor för barn som drickerMarjaneh Bakthiari är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag läste hennes två första romaner, Kalla det vad fan du vill och Kan du säga schibbolet, i samband med att de kom ut och älskade dem. Hennes tredje, Godnattsagor för barn som dricker, är minst lika underhållande. En extra bonus var att lyssna på den som ljudbok, uppläst av Saman Bakthiari. Han var verkligen klockren som uppläsare av den här boken. Jag älskade hans röst och sätt att läsa. Det gjorde boken ännu roligare och avsevärt bättre än med min egen läsröst i huvudet. Dessutom redde han ut uttal av namn och platser korrekt, vilket jag inte gjort. Jag kan absolut rekommendera lyssning av den här boken, och vanlig läsning också, om de två tidigare romanerna är något att gå på. En ung och skarpsynt författare som skriver riktigt bra, roligt och angeläget om Sverige och Iran, svenskar och iranier, och allt däremellan. Förlagets beskrivning av just Godnattsagor för barn som dricker här.

Läs också hennes tidigare två. Jag har svårt att välja vilken av de tre jag gillat bäst.

Fyren mellan haven

Etiketter

, , , , ,

Fyren mellan havenVilken historia det här var. Det är en verkligt skicklig debut, inte främst i historien i sig, vilken för all del inte är så dålig den heller, men i hur författaren snirklar in läsaren och tvingar en att bråka med sig själv om rätt och fel, med medkänsla, förståelse och förfäran åt alla håll och kanter. Den lämpar sig väl för bokcirklar och boksnack, där den torde kunna ge intressanta diskussioner. Man skulle också kunna fördjupa sig i teman och symbolik om man tycker sådant är intressant. Jag tycker f ö att förlaget lyckats ganska väl med översätta den för boken väl valda originaltiteln The Light Between Oceans. Mycket bra debut. Jag ser fram emot mer från Londonboende australiensiskan M L Stedman.

Jag har medvetet valt att hoppa över att beskriva boken, eftersom jag har svårt att göra den komplicerade historien rättvisa. Känner du inte redan till den, beskriver förlaget den ganska bra här.

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 676 andra följare