Eleanor & Park

Etiketter

, , , ,

eleanor and parkEleanor och Park. Romeo och Julia. Nej, Eleanor & Park är inte en ny Romeo och Julia. Huvudkaraktären Eleanor avfärdar t o m Shakespears kärleksklassiker som romantiskt dravel, men jag kan ändå inte låta bli att dra parallellen när jag läser Rowells bok. Huruvida Rowell haft ambitionen att skapa en modern kärleksklassiker av motsvarande rang eller inte, vet jag inte, men hon har i varje fall lyckats med att skapa en stark, helt underbar historia.

Jag har sett den här boken rekommenderas på så många håll, och kanske tyckte jag inte att den riktigt levde ända upp till hajpen, åtminstone inte under större delen av boken. Då är den en väldigt gullig, och delvis sorglig, kärlekshistoria. Men den tar sig ordentligt i slutet. Det är inte utan att jag känner mig lite vilsen nu när jag bläddrat sista bladet, med en tydlig saknad efter karaktärerna.

Jättesöt bok. Kommer att rekommenderas vitt och brett, och Fangirl är redan bokad på bibblan.

Beckomberga: ode till min familj

Etiketter

, , ,

BeckombergaDet är svårt att skriva om Sara Stridsbergs böcker, för ofta händer det så mycket och på så många plan, även när det inte egentligen händer så mycket – som i Beckomberga: ode till min familj, hennes senaste roman. De är ofta också ganska tunga, hennes böcker, om än därmed inte nödvändigtvis svåra. Tvärtom är Beckomberga väldigt luftig på sidorna och den gick ganska snabbt att ta sig igenom. Men innehållet är tungt och jag kände när jag läste den att jag skulle ta chansen och gå och lyssna på henne prata om den på bokmässan, eftersom hon lägligt nog skulle vara där. Så blev det dock inte. De flesta som varit på mässan vet nog att ambitionerna inte alltid går att hålla. Jag hittade dock ett kortare framträdande med henne på nätet från just bokmässan och då i svenska kyrkans monter. Jag lyssnade även på Lundströms Bokradios avsnitt om bl a Beckomberga, efter ett tips från min väninna Thérese. Båda var givande och tillförde en del till romanen.

Jag tyckte att det här var en lite tung bok att läsa. Det är inte precis en sådan man blir glad av, snarare upprörd, och i mitt fall kanske inte (bara) av det mest uppenbara: den sjuke fadern, de andra sjuka man möter och den frånvarande modern. Stridsbergs kvinnohjältar är ofta utsatta, och så även i Beckomberga. Det är ett tufft liv Jackie lever, tänker jag, men förstås är det mycket annat tragiskt och tänkvärt i den här romanen. Den är också hoppfull, och Jackies relation till sin son är betydligt mer positiv än den till hennes sjuke far. Den är livlinan på något vis, och glädjen i boken. Liksom Hustvedts Den lysande världen är det här en bok att diskutera och analysera. Även om den inte är min favorit bland Stridsbergs verk, tycker jag fortfarande att hon är en av landets mest lovande författare.

Läs mer om Sara Stridsbergs bok på förlagets hemsida.

Sju jävligt långa dagar

Etiketter

, ,

Sju jävligt långa dagar

Vilken underbar överraskning Jonathan Tropper visade sig vara. Jag var inte alls beredd på hur rolig Sju jävligt långa dagar skulle visa sig vara, även om jag förvisso hört flera som uppskattat Troppers olika böcker. Det väldigt ofta jag inte skrattar åt sådant andra säger ska vara roligt, men det här var precis min humor. Dråpligt, genant, opassande, tragiskt och ack så skoj.

Det handlar om en judisk familj, vars familjefar nyss har dött. Faderns sista önskan var enligt modern att hela familjen ska samlas och sitta shiva i sju dagar. De fyra syskonen har inte setts på länge, och tycker väl ärligt talat inte så mycket om varandra, på syskons vis. Men det har mycket historia mellan sig och mycket som binder dem samman. De har alla också en massa hemligheter, som snart börjar sippra ut. Läs mer om boken här.

Jonathan Tropper var en trevlig ny bekantskap och någon jag definitivt kommer att läsa igen. Vilken tur för mig att han hunnit skriva en hel del böcker redan.

Den lysande världen

Etiketter

, , ,

2014-09-29 19.09.29I måndags kväll var vi på Malmö stadsbibliotek och lyssnade på Siri Hustvedt samtala med Johanna Koljonen om Hustvedts senaste roman Den lysande världen. Det blev fullsatt redan innan det skulle börja, vilket inte var så konstigt då Hustvedt enligt utsago är den författare som önskats mest när Internationell författarscen frågat sina besökare vem de vill se framöver.

Det blev en riktigt trevlig kväll och ett givande samtal mellan författarna. Koljonen är skarp och hade plockat upp massor i boken som jag också reflekterat över, och mycket därtill. Det är underbart hur mycket mer det ger en bok, och ett författarskap, att gå och lyssna på sådana här framträdanden. Jag visste att boken var bra, kände det, även om jag med just den här boken också kände att jag inte kunde uppskatta dess kvaliteter riktigt till fullo, främst för att min ständiga pendlingströtthet gör att mitt huvud just nu lämpar sig bäst för lättsmält litteratur. Men jag älskade alltid upplägget, den feministiska premissen och hur Hustvedt valt att komponera romanen. Mycket kan sägas om detta och man kan gräva rätt djupt även i boken som sådan, vilken väcker fler frågor än den ger svar. Efter måndagens framträdande uppskattar jag också romanens hjältinna, Harriet, ännu mer. Hustvedts kärlek till henne var minst sagt smittande.

Den lysande världenHistorien som ligger till grund för Den lysande världen är övergripande beskriven redan i den påhittade redaktörens förord (eller läs här). Liksom Sommaren utan män var det en bok som växte med tiden för mig, som blev starkare efter att jag avslutat den, och då inte enbart för att jag lyssnade på Hustvedt prata om den. Men det gjorde förstås också sitt till. Ni som missade Hustvedt i Malmö kan se hennes framträdande inspelat här.

The Girl You Left Behind

Etiketter

, , , ,

The Girl You Left BehindFlera har sagt att Me Before You: Livet efter dig, ska vara Jojo Moyes bästa bok, och att om man ger sig på hennes andra efter att ha läst den så riskerar man att bli besviken. Jag kan förstå om den är Moyes bästa bok. Jag gillade den väldigt mycket och kan se att den är svår att slå, men efter att ha läst The Girl You Left Behind, eller Sofies historia som den heter på svenska, måste jag varna för att avfärda Moyes andra böcker alltför lätt. Även denna är definitivt läsvärd (trots att den är på väl tilltagna 500+ sidor).

Handlingen utspelar sig omväxlande under första världskriget och i nutid och följer en ung kvinna i respektive tid, franska Sophie och brittiska Liv. Den förra lever sitt liv över 100 år tidigare men blir en del av den senares Liv genom den tavla Sophies man målat av henne och som nu är en av Livs käraste ägodelar. Liv riskerar att förlora tavlan, då man tror att den en gång stals, och Liv försöker för sitt liv kartlägga historien om tavlan och Sophie för att förhoppningsvis kunna få behålla den. På så vis får man lära känna Liv, som också hon kan sägas vara The Girl [You] Left Behind.

Liksom Me Before You har The Girl You Left Behind en tankeväckande historia, om inte i kärlekshistorierna så i dilemmat kring vem en tavla (potentiellt) stulen över hundra år tidigare och senare köpt I god tro egentligen tillhör. Efter att ha läst om ett par andra av Moyes böcker undrar jag om det här inte är en författare som är ganska bra på att hitta lite annorlunda uppslag. Framför allt är jag just nu nyfiken på The Last Letter From Your Lover. Mer om den när jag fått tag på den.

Gökens rop

Etiketter

, , ,

Gökens rop

För många kommer nog J K Rowling alltid att vara Harry Potters skapare. Jag undrar om det kan ha varit därför hon valde att ge ut Gökens rop under pseudonym? (en pseudonym som dock väldigt snabbt läcktes – något som inte kan vara ett misstag från den maskin som styr bokutgivning och annat kring Rowling). Hon har ju tidigare gett ut en post-Potter-bok, Den tomma stolen, i sitt riktiga namn. Försäljningen och kritiken av den var väl inte lysande, så kanske behövdes en nystart, en ny persona? Eller tyckte hon, precis som Elly Griffiths, att för deckare behövs en separat identitet, ett namn som låter deckartrovärdigt (läs gärna Griffiths förklaring som hittas via Fru Es böcker: blogglänk i kommentarerna till mitt inlägg). Enter Robert Galbraith. Låter det som ett storsäljande deckarförfattarnamn? Kanske. Intressant hur som helst att hon valt en manlig pseudonym, hon som sedan tidigare hade ett könlöst namn (som alla förvisso visste att det stod en kvinna bakom).

Jag hade ö h t svårt att förlika mig med att detta är samma hand och penna som pysslade ihop Potter och hans universum. Jag kan inte peka på något konkret, men kan konstatera att hon inte lyckats skapa något som är i närheten av den magi som omger HP. Gökens rop är en OK deckare, men inte mycket mer än medioker. Den var inte precis fängslande och låter lite halvdan på beskrivningen, även om jag trots det gillade den på ett 3 av 5-poängigt sätt. Den hade sina stunder och var lätt att ta sig igenom. Jag gillade att man fick följa med så nära i varje steg av Cormoran Strikes utredning, även om den tog några skutt mot slutet. Jag gillade sekreteraren Robin, och faktiskt också Strike själv till slut. Dock var det svårt att, som jag gjorde, först ha lyssnat på Ett eget rums podcast om boken och inte se och höra alla deras invändningar (och i det mesta också instämma i dem). Så klart bör man göra tvärtom och läsa boken först. Det gick trots det att finna underhållning i boken och jag kommer troligtvis att fortsätta med den nya seriedelen när den nu snart kommer ut. Men det är nog delvis för att den är skriven av just Rowling.

Beskrivning av bokens handling finner man här.

Sense and Sensibility revamped

Etiketter

, , , , , ,

Sense and Sensibility2013 drog The Austen Project igång, med utgivningen av Joanna Trollopes version av Jane Austens klassiker Sense and Sensibility. Våren 2014 kom Val McDermids bearbetning av Northanger Abbey, och i höst är det Curtis Sittenfelds tur att komma med sin version av ännu en av Austens böcker. Utgivning av samtliga hennes 6 verk i uppdaterad/omarbetad version av storsäljande författare är planerad för de närmaste åren.

Det är minsann ingen lätt uppgift för författarna, att arbeta om en älskad klassiker. Det finns gott om spin offs och fortsättningar på Austens verk och dessa, liksom motsvarande för andra författares verk, blir ofta inte jättebra, ärligt talat. Trollope har i sin tolkning gjort en modernisering som håller sig ganska nära originalet, åtminstone i avgörande scener och skeenden, samtidigt som hon har uppdaterat väldigt mycket: sociala media och sociala konventioner inte minst. Jag tycker att hon har gjort det bra, och fann boken underhållande. Det var lite spännande och skoj att se hur hon löst olika situationer och överraskande hur trovärdigt det ändå blev, utan att kopplingen till originalet tappades. I början hade jag svårt att släppa den äldre tidsandan och såg den framför mig, men jag tror att det var mer i mitt huvud än på pappret. Måste säga att jag blev väldigt sugen på att ta mig an McDermids Northanger Abbey, så den kommer att läggas till inköpsförslagslistan på bibblan.

En tanke med projektet är, som jag förstår det, att försöka nå ut med Austens verk till fler av dagens unga (och andra som ännu inte läst dem), men som jag ser det är det också ett ypperligt tillfälle att prova på ett par författarnamn jag länge varit nyfiken på men ännu inte kommit till skott med att läsa – så som t ex Trollope och Sittenfeld. McDermid har jag läst ett par av tidigare och läser gärna mer. Jag är också mycket nyfiken på vilka de övriga författarna blir, och förstås också på deras versioner av Austens klassiker.

Tango för vilsna själar

Etiketter

, , , ,

Tango för vilsna själarLucy Dillon har skrivit en handfull feelgood-romaner som utspelar sig i eller kring engelska Longhampton. De är alla fristående, men utspelar sig i närliggande miljöer, innehåller ofta hundar på olika sätt och har i viss mån återkommande karaktärer, även om det främst är perifert när de dyker upp i en historia annan än deras egen.

Tango för vilsna själar är lite annorlunda. Den utspelar sig fortfarande i Longhampton, men dels har den inte något utpräglat hundinslag så som övriga böcker (även om hund/ar nämns), dels känns den ö h t lite lösare knuten till de övriga. Lite efterforskningar visade också att det här inte alls är Dillons senaste bok, vilket man skulle kunna tro eftersom det är den senaste på svenska, utan hennes allra första. Känns som att hon i den här boken inte riktigt utvecklat det koncept som håller de övriga samman, eller det är min tanke efter att ha läst alla hennes böcker utom en; Walking Back to Happiness, eller Hundar, hus och hjärtats längtan som den översatts till.

Jag har uppskattat alla Dillons böcker för deras ofta bitterljuva, söta och underhållande historier. I synnerhet gillade jag The Secret of Happy Ever After för dess bokhandelstema, och A Hundred Pieces of Me för dess aningen allvarligare historia och starka huvudroll. Tango för vilsna själar når inte riktigt samma nivå som dem, och jag gillade den nog också mindre än Ensamma hjärtan och herrelösa hundar, som i sig var en söt historia. Trots det var den helt ok, och gillar man dans är den säkert extra kul. Jag kommer absolut att fortsätta läsa Dillon, men om det blir sedan länge utkomna Walking Back to Happiness, eller nya The Kindness of Strangers som kommer 2015 för tiden utvisa. Mycket annat på läslistan just nu.

Vila i frid

Etiketter

, , ,

Vila i fridDet här är den andra deckaren av Sofie Sarenbrant jag läser (men den första i denna serie). Det var inte alls länge sedan jag läste min första av henne, men det snabba återbesöket beror faktiskt inte på att jag gillade henne så mycket att jag direkt måste fortsätta. Tvärtom var jag inte så förtjust i Vecka 36. Eller snarare lämnade den mig oberörd och utan större lust att fortsätta med nästa bok.

Anledningen till att jag återvänt till Sarenbrant trots det var att jag fått hennes böcker varmt rekommenderade av en kollega, eller egentligen två kollegor. Det var då inte Vecka 36 som nämndes, utan serien med polisen Emma Sköld i centrum, där Vila i frid är första delen. Eftersom jag inte egentligen tyckte illa om min första bekantskap med författaren kändes det därför rättvist att ge henne en chans till.

Det tycker jag fortfarande, även om jag inte blev eld och lågor över den här heller (se här för beskrivning av handlingen). Men om den förra var en sval läsupplevelse var den här lite varmare. En ok svensk deckare, och det är inte uteslutet att jag någon gång fortsätter på den. Jag hade en del invändningar mot den, men de har mer med skrivandet än historien att göra. Främst var det hur Yasuragi Hasseludden förekommer lite för ingående i boken. Nu utspelar sig dramat till största delen där, så stället måste ju nämnas, men det blev lite väl bra ibland. Författaren har gjort sin research grundligt, nästan lite för bra, eller snarare så beskrivs det ibland lite för ingående. Vid något tillfälle funderade jag elakt över om det var någon form av sponsring inblandad. Saken får dock sin förklaring i bokens efterord. Där skriver Sarenbrant om hur hon besökte stället som ung och blev förälskad i det. Hon lovade sig själv att någon gång skriva om det, och med Vila i frid gick detta alltså i uppfyllelse. Det är ju lite gulligt, och det köper jag, men utan den förklaringen hade denna generösa behandling av ett kommersiellt ställe som existerar i verkligheten förargat mig.

Vad säger ni som läst/läser denna serie? Hur står sig kommande delar mot denna första? Inte med tanke på det jag nyss skrev om företaget i Yasuragi Hasseludden, utan vad tycker ni om böckerna generellt?

50 sätt att träffa den rätte

Etiketter

, , ,

50 sätt att träffa den rätteJag råkade läsa ut min pendlarbok på jobblunchen häromdagen och fann mig så utan lektyr till hemfärden. En snabb titt i hyllorna gjorde att jag fann denna bok, med sitt smått avskräckande omslag. Jag mindes dock att gott om folk i mina twitter- och bloggflöden läst och gillat, och kände själv igen Lucy-Anne Holmes från när jag läste (Un)like a Virgin för ett par år sedan.

Jag har nog inte läst något så här Bridget Jones-igt sedan, ja, Bridget Jones. Fast Sarah Sargent är mindre klantig och mer snuskig, kan man väl säga. Men humor och dejtingliv har de gemensamt, och det var helt klart en rolig bok. A light read kan man väl säga, och väldigt snabbläst så här på svenska. Hade jag haft möjlighet hade jag hellre läst den på engelska, för det är alltid något litet som försvinner i översättningen, även om jag inte hade några invändningar mot den egentligen. Förlaget beskriver handlingen här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 692 andra följare