I uppsatsläsningen, och även böcker-om-böcker-utmaningen, har turen kommit till den här boken som många av er redan läst: The Case of the Missing Books, Ian Sansoms första bok om bibliotekarien Israel Armstrong. Jag har läst lite blandade omdömen om denna. Det jag skulle råda den som är nyfiken på den är att läs den på originalspråk, och ha inte för bråttom. Det finns godbitar att hitta i den, men tidigare erfarenheter säger mig att det är svårt att klockrent översätta britthumor av det här slaget (dock utan att kritisera översättningen då jag inte granskat den).
Jag skriver som bekant min uppsats om detektiver – bibliotekarier som amatördetektiver närmare bestämt – och det här är en bok som med lite god vilja kvalar som sådan (om den till slut får vara med i källmaterialet beror på hur strikt jag är med definitionerna). Brottet som ska lösas är i det här fallet inte ett grymt mord, utan en stöld: någon har stulit de 15 000 böcker som tillhör biblioteket som (anti)hjälten Israel nyss anställts som ansvarig för: vad han tror är ortens lokala bibliotek. Det visar sig dock att biblioteket som sådant nyss har lagts ned, så vad Israel – bunden via kontrakt – tvingas vara bibliotekarie för är en bokbuss – en ordentligt sjaskig sådan dessutom, och alltså utan en enda bok. Kan man tänka sig något värre som bibliotekarie? Knappt. Situationen Israel är i är verkligen misärartad, och den är inte heller helt lätt att ta sig ur. Han känner ingen och har ingen lokalkännedom, och alla han träffar verkar han komma på kant med. Ensammast i världen har han dock inget annat val än att ta sig ur sin grop själv, med det enda han i stort sett äger (och en del lånat): kläderna på kroppen, en tippfärdig buss och sitt (bristfälliga) bibliotekariesinne.
Jag kan förstå en del av de invändningar jag läst att folk haft mot den här boken. Den är inledningsvis farsartad och det slutar för all del inte heller plötsligt, även om boken i takt med storyn brer ut sig i fler lager. Jag vet inte om jag själv också skulle haft en annan upplevelse av boken om jag inte närläst den och letat teman och stereotyper på det vis jag nu gjort för uppsatsen. Det som framträder då (i min tolkning) är en kärlek till Nordirland och dess befolkning och även till bokfolk. Inte bara bibliotekarier, utan bokfolk (rent av till och med boksnobbar) och böcker, och detta på brittiskt taking the mick-vis som driver med litteraturpretentioner, genom stereotyper så överdrivna att de inte kan vara slentrianmässiga fördomar.
Med dessa läsglasögon blir Israel en ganska patetisk prick, helt övergiven av alla, utom hans äldsta vänner böckerna. Om man nu inte räknar alla de 15 000 som försvunnit förstås. Men dessa 15 000 böcker ****SPOILERVARNING**** har andra vänner, som dock till slut också låter Israel bli en del av vänskapen. Om han bara låter sig själv bli del av den.
Mer om Ian Sansom och hans… speciella… humor här.
